Leonid Bresjnev
49 år
Jag levde ett tufft liv i Staloninen. Min familj var fattig. Jag var den ende barnet. Mamma var arbetslös och pappa var en metallarbetare. Jag gick aldrig till skolan. Jag följde med och arbetade med min pappa varje dag. I 20 år åldern träffade jag min fru Maria och vi fick två barn, en pojke och en flicka. Vi levde ett bra och lyckligt liv. Jag tog över min pappa och blev en metallarbetare. Maria var en lärare för de små barnen i grundskolan. Allt gick bra tills diktaturen kom. Jag skickade min familj till Sverige eftersom jag ville inte att minna barn skulle växa upp i ett tufft samhälle. Jag stannade kvar i Stalonien tills Maria fick ett jobb, så under tiden jobbade jag och skickade pengar till dem. Efter en stund blev jag arbetslös pågrund av min ålder (jag var för gammal) och Maria fick aldrig ett jobb. Jag bestämde mig då för att åka till dem, men jag hade inte tillräckligt med pengar till att köpa biljett, så jag började sälja värdefulla smycken för lågt pris. Pengarna räckte inte till biljett och mat, så jag var tvungen att börja stjäla mat. Tillslut blev jag tagen och dömd för stöld. När jag blev frigiven sökte jag efter tillstånd för att åka utomlands. Jag fick aldrig tillstånd pågrund av mitt brott register. Mitt sista alternativ var att fly från landet. Jag kontaktade en smugglare vid namn Dragan. Han hjälpte mig men han litade inte på mig pågrund av mitt brott register.
Vi var många som blev smugglade ut från Stalonien, men vi var få som klarade oss. Vissa klarade inte av att vara tysta, så de blev utkastade, eller det är vad de andra trodde, men jag visste att Dragan mördade dem. Tillslut anlände vi oss i Sverige. Det ända jag brydde mig om var min familj, så jag åkte till Malmö, Rosengård och knackade på varje dörr i området tills jag kom till deras dörr. När jag såg min pojke öppna dörren, kramade jag om honom jättehårt. Tills idag har jag tackat gud för att jag och min familj klarade oss till Sverige.
